Hur ser sorghumfält ut
•
Det röda fältetär en episk roman om en familj och dess vedermödor före och under den japanska invasionen, när kommunister, nationalister, lokala rövare och japanska soldater alla gör sitt bästa för att ta livet av varandra. Det är också historien om två egensinniga och viljestarka individer som älskar varandra med sådan frenesi att deras kärlek blir till en plåga. Romanen blev Mo Yans stora genombrott och filmades senare av regissören Zhang Yimou, som på så sätt i sin tur vann internationell berömmelse och Guldbjörnen i Berlin 1987. Rent språkligt är det en av Mo Yans vackraste romaner där han excellerar i de långa meningar med underbara adjektivkonstruktioner som är något av hans kännetecken. Samtidigt visar han också på sin ovanliga förmåga att förena ett groteskt och skrämmande innehåll med ett poetiskt uttryckssätt:
Förra året hade ett tiotal uppsvällda ruttnande åsnor och hästar
•
Mo Yan – Det röda fältet
Författare: Mo Yan
Titel: Det röda fältet (orig. ”Hóng Gāoliáng Jiāzú”)
År: 1987
Läst utgåva: Bokförlaget Tranan, 1997, övers. Anna Gustafsson Chen
När Mo Yan annonserades som nobelpristagare gick flera så kallade ”experter” i väggen. Svenska Akademien och inte minst Göran Malmqvist anklagades för allt möjligt. Allt från jäv till att främja en icke demokratisk regim. Men hur många av dessa ”experter” hade läst något av Mo Yans verk? Hur många hade satt sig in i Mo Yans situation? Jag har egentliga inga empiriska underlag för att påstå att väldigt få hade gjort det, men det var känslan som jag fick. Egentligen spelar det ingen roll om Mo Yans verk är kritiska mot en totalitär regim eller ej. Det är litteraturen som prisas, inte politiken. Mo Yan är kanske inte regimkritisk, men han är heller ingen propagandamaskin som spottar ur sig ytterligheter för att främja en viss partilinje. Ett visst citat ur
•
Som översättare är det inte så ofta man har tillfälle att möta de som läser ens romaner (eller som läser kinesisk litteratur i svensk översättning överhuvudtaget) och ta del av deras upplevelser och tankar, men under våren hade jag ju nöjet att hålla i en studiecirkel kring Cao Xueqins Drömmar om röda gemakoch det satte igång en hel del tankar. Studiecirkelgruppen bestod av tolv personer som alla bestämt hävdade att de ville läsa romanen eftersom de förstod att den var en klassiker, men som också alla vid något tillfälle sade till mig att de trots ihärdiga försök aldrig hade lyckats ta sig förbi de första kapitlen. Det hade förstås säkert delvis med romanens ålder att göra – jag gissar att de flesta av dem inte med något större nöje skulle ha tagit sig igenom en svensk 1700-talsroman – men där fanns också andra problem, såna som hänger ihop med vad man kan och inte kan åstadkomma som översättare.
I essän ”Översättningens elände och härlighet” (publicerad