Hur malde man säd
•
Kvarn
- För andra betydelser, se Kvarn (olika betydelser).
Kvarn, på skånska och blekingska även benämnt mölla eller mölle, kan dels åsyfta en stor eller liten maskin för malning av organiskt eller oorganiskt material till mindre kornstorlek, dels den byggnad där sådan malning utförs.
Den mest kända kvarntypen är den som används för att mala säd till mjöl av en mjölnare. Dagens mjölkvarnbyggnader är stora industrianläggningar med eldrivna kvarnar, men förr fanns det handkvarnar, väderkvarnar, vattenkvarnar, trampkvarnar och ångdrivnaeldkvarnar. Under en övergångstid användes i vissa kvarnar motorer, exempelvis i Landsnora kvarn och såg som drevs på 1920-talet av en tändkulemotor. Hushållskvarnar för hushållsbruk är mindre, till exempel köttkvarnar, mandelkvarnar, pepparkvarnar och kaffekvarnar.
I sin ursprungliga form består kvarnen av skålad sten, mot vilken man maler sädeskornen eller det som skall malas med en mindre flat eller rund sten, en löpare.[1]
•
Kvarnarna i Jägra/Idbäck
För bara hundra år sedan användes de små skvaltkvarnarna vid Örarbäcken för att mala säd till mjöl.
Längs Örarbäcken i Jägra by väster om Malungs socken ligger fyra små vattenkvarnar, så kallade skvaltkvarnar. Dom har lustiga namn. Det är Guckukvarn, Bondlasskvarn eller Rödkvarn, Gammalkvarn och Nykvarn. Namnen
ligger ovant i munnen och vittnar om dess ålder och en annan tid. En tid för länge seda när människorna var själv-hushållande bönder. Ett samhälle som nästan är helt borta idag. För sisådär hundra år sedan sådde man sin egen havre, korn eller råg. Här i Malung råder inlandsklimat. Kalla vintrar och varma somrar. Jordmånen var karg och gav inte mycket till säd. Men det lilla som jorden gav malde man till mjöl.
De fyra små skvaltkvarnarna i Jägra/Idbäck visar på uppfinningsrikedom och envishet. Tålamod var en styrka att ha. Längs bäcken finns en grävd fåra till varje kvarn med en anordning där vattnet släpps igenom vid malning. På så vis kunde alla k
•
Hantverksmässig malning av mjöl
Flera av de bygdekvarnar som finns kvar i dag anlades redan under medeltiden. Mycket talar för att vattenkvarnar var vanliga under 1200-talet, eftersom de på ett detaljerat sätt omnämns i landskapslagarna. Väderkvarnarna, som har en mer komplicerad konstruktion, kom hit via Tyskland och Danmark och spreds snabbt under senare medeltid. Beroende på naturliga förutsättningar har kvarntyper av olika typ dominerat på olika platser.
Av väderkvarnar finns två huvudtyper; stolpkvarnar (även kallade stubbamöllor), där hela kvarnhuset vrids i vindriktningen, och hättkvarnar (även kallade holländare), där den övre delen, hättan, vrids i vindriktningen. Hättkvarnarna började ersätta stolpkvarnarna redan under 1600-talet, eftersom de var rymligare och hade en större kapacitet.
Vattenkvarnar med vertikala hjul drivs antingen genom att vattnet passerar under vattenhjulet eller genom att vattnet rinner över hjulet, så kallat överfallshjul. De senare är mer effekti