Hur låter turkduvan
•
Skrattduva
Skrattduva[2] (Streptopelia roseogrisea) är en liten och smäcker duva som förekommer naturligt i torra delar av Afrika söder om Sahara samt på södra Arabiska halvön. Burrymlingar av en domesticerad form har också etabletat frilevande populationer på olika platser i världen.[3]
Utseende
[redigera | redigera wikitext]Skrattduvan är liten och nätt, och mäter cirka 28–30 cm.[4] På ovansidan, från skuldrorna till stjärten är den ljust gråbrun. Vingpennorna är mörkare, närmast svarta och vingkanten har blåaktig nyans. Huvud, hals och bröst är rosaaktiga till vit, och kinden och magen är vitaktig. Iris är röd och den har vit orbitalring. På halsen har den ett svart streck omgärdat av vitt. Könen är lika.[4]
Den är mycket lik turkduva, och kan på platser där båda arterna förekommer vara svåra att skilja. Främst skiljs de åt på storlek, läte och att skrattduvan har kortare stjärt. Skrattduvan är också något ljusare, med bland annat vitare buk, men kontrast
•
Turkduva
Turkduva (Streptopelia decaocto) är en fågel inom familjen duvor. Ursprungligen förekom den från sydöstra Europa österut till Japan, men spred sig kraftigt åt norr och väster från 1930-talet och framåt. Idag förekommer den över stora delar av Europa och har även införts till bland annat USA. Arten är långsträckt och ljust beigegrå med vit kant på stjärten och ett karakteristiskt svart band i nacken. Den hittas nära människan, gärna i lummiga trädgårdar och parker med högvuxna äldre träd, men också vid ansamlingar av gårdar.
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]Turkduvan är en liten långsträckt duva som mäter 29–33 centimeter och har ett vingspann på 48–53 centimeter.[4] Den är övervägande ljust beigegrå med något mörkare brun rygg och mindre vingtäckare, ljust blågråa större vingtäckare och mörkgråa vingpennor. Den långa stjärten har en bred vit kant förutom de centrala stjärtfjädrarna som över gumpen är beigea.[4] På halssidan har adulten ett kar
•
Fågelsånglektion #11: Gök, skogsduva, turkduva och ringduva
Gökhanens galande är väl de flesta bekanta med. Det är omisskännligt, det enda man kan blanda ihop det med är nog en människa som härmar en gök.
Duvorna är lite krångligare. Eller rättare sagt, de är egentligen enkla att skilja på, det är bara att räkna stavelserna i deras sångstrofer - det svåra är att verkligen komma ihåg vilken art som har vilket läte. Det får man helt enkelt nöta in.
Förutom den kuttrande stadsduvan (som härstammar från förrymda tamduvor som i sin tur härstammar från den sydeuropeiska klippduvan) finns det tre vilda arter av duvor i vårt land.
Den knubbiga lövskogsarten skogsduva har ett tvåstavigt läte som börjar lite trögt och kvävt och liksom kämpar sig upp i volym och artikulation. Om man tänker sig ett upprepat gå då, gå då, gå då, gå då så får man ett hum om rytmen.
Den slanka turkduvan, som håller till i tätorter och kring bondgårdar, har ett tresta